honungens

när jag var yngre och enda upp till tonåren,var det väldigt sällan jag tog hem kompisar och vänner. jag vågade helt enkelt inte,för att jag visste aldrig hur det skulle vara hemma. om någon var på krigsstigen,inte fick som hon ville,eller maten var fel,eller jag behövde läxläsning och krävde min plats blev det oftast kalabalik och det slogs i dörrar så de nästan gick sönder. tidningar revs,glas krossades och tv-dosor slängdes i golvet. jag har fått kläder och hår avslitet,coca cola kastat i ansiktet på mig,slagen och hotad.jag fick inte köpa de poptidningar jag ville,sätta upp de affischerna på väggen,på de pop-idolerna som jag gillade,de tidningarna fick jag läsa i smyg men inte så att någon såg. om ett popband släppte ny skiva kunde pappa köpa den åt mig,i smyg,och där satt jag i mitt rum,med hörlurar instoppade i stereon,bara för att någon inte skulle höra vad jag lyssnade på. om jag ville åka nånstanns med mamma och pappa ensam,fick jag aldrig prata om det,det skulle vara hemligt. när vi väl kom hem,från vår eventuella utfykt,fick jag aldrig nämna vart vi varit eller visa om jag köpt något nytt.även om jag köpt det för mina egna pengar trodde alltid någon att mina föräldrar köpt det till mig,och bara överöst mig med pengar och presenter. även på mina egna födelsedagar,när jag önskade mat och såklart fick presenter fick jag höra att jag var bortskämd,att jag alltid fick vad jag ville,och vips var hela födelsedagen en svart dag och det var helt plötsligt mitt fel att någon hade en dålig dag. när någon hade födelsedag önskade någon guld och gröna skogar och även om hon fick allt som stod på listan var det alltid något som var fel och återigen var det ingen som gjorde rätt,allt var bara fel. hel mitt liv(ja,så är det) har jag alltid fått vara den som borde veta bättre,som fick visa hur man skulle bete sig,trycktes ned och fick inte ta den plats jag kanske behövde,jag fick aldrig utagera någon sorts ungdomsrevolt. jag har aldrig supit ner mig så att mina föräldrar fått tagit hand om mig,aldrig åkt fast för nåt brott,rökt eller rymt hemifrån till nån kille,men det kanske var precis det jag behövde? jag fick hålla allt inne istället.  tills nu har jag alltid tvekat att presentera min familj,det tar emot,jag är skadad och det kommer ta mig lång tid innan jag kan blotta mig så mycket för nära och kära. hur ska jag kunna bjuda hem folk till mitt familjehem om jag inte vet hur jag ska bete mig,om jag får kastat i ansiktet att jag ska hålla käften eller att maten på bordet inte duger och det slås i dörrar? hur ska någon kunna stå ut med det om inte jag själv orkar med det? hur ska jag kunna kräva det av någon?


 jag dömmer och anklagar verkligen inte min föräldrar,de är de bästa i hela världen och jag älskar dom,och skulle dö för dom båda. i slutendan är det min uppväxt som format mig. jag anser mig själv som väldigt snäll,och omtänksam,hjälpsam,jag dömer väldigt sällan någon för sina handligar eller sina bakgrunder,hur fan skulle jag kunna det när jag själv gått och går igenom helvete. den stora nackdelen,och det är någpt som jag märkt på senare år,och det är att jag håller inne med mina känslor alldeles för mycket. men efter att behövt göra det från en ålder av 10 år tills nu,är det svårt att släppa allt. Vems fel? det är samhället och dessa eviga doktorer vi varit i kontakt med,som påstår att någon hamnar mellan stolarna,det finns inget att göra. det är istället vi som familj som ska lösa det,tänka på vad vi säger,hur vi beter oss,det är vårt problem med andra ord. inte deras. tack för inget kan man konstatera. och jag litar inte en sekund på psykvården i sverige,de kan gå och gräva ner sig nånstanns för fan vad jag hatar er.

 känner mig tom,önskar att det inte var så,men så är det. behöver mer,ännu mer.

 ibland önskar jag att det här var en anonym blogg,eller att jag kanske skulle skaffa mig en anonym blogg?bara för att få ur mig allt som måste ut. finns så mycket jag skulle vilja skriva av mig,men ofta är det alldeles för privata tankar,personliga tankegångar som jag bara berättat för mig själv,ingen annan. fast,hur ska man veta hur mycket man vågar berätta för ens nära,utan att man sagt för mycket?

 

 det finns liksom som en spärr i mig,nånting som alltid säger mig,att nej,vi tar det en annan gång. och så sitter jag där själv,och ältar en tanke eller en känsla,som jag bara önskar att jag kunde skrika ut,men om jag nu gjorde det,skulle jag förstöra stämmningen,tillfället,dagen,kvällen? så spärren sätter in och ännu en gång håller jag allt inom mig,så att det tillslut blir till en stor klump i halsen,och skulle någon bara säga nåt som gör att jag tänder till,då brister det,så får jag chansen att få utlopp för mina känslor,även om jag låter det handla om nåt annant än vad det egentligen gör. rörigt va? och onödigt. men så funkar jag. 



 
 

 första arbetsdagen avklarad. gick snabbt,hela tiden nått att göra,eller komma ihåg. alltid ligga ett steg före,gärna hela veckan före. därför är jag (nästan) helt slut efter bara en dag. det finns inte en minut till att slappna av. det jobbigaste är att jag alltid tvivlar på mig själv,fast jag kan det utan och innan,med många somrar bakom mig. varför tycker man alltd att man inte räcker till?


 har nog alltid sett mig själv som en ensamvarg,jag hade bestämt mig för att vara självständig,och inte släppa in nån eller några,absolut inte nära,och blev nån insläppt,var det bara en liten,liten skara. men jag har förändrats. lärt mig att släppa fasaden och släppa in folk i hjärtat.det är nog det bästa jag nånsin kunde gjort för min egen skull. annars hade jag nog gått sönder. men trots detta så ser jag mig själv som en en tönt,en riktig tönt,som trots att jag är på väg mot 30,får jag för mig att folk ser mig som liten. mycket är nog för att jag ÄR liten,pêtit,skulle man också kunna säga. det låter så mycket finare.
 men ändå,i nästan alla lägen känner jag att jag aldrig är tillräcklig. inte tillräcklig pratsam,aldrig den som har massa fantastiska saker att berätta,aldrig de coolaste kläderna,aldrig en bra hårdag,alltid lite obekväm,och alltid den ocoolaste i världen. jag gillar att vara tyst,lyssna,men bara för att jag är tyst betyder inte det att jag är blyg,eller otrevlig. jag tycker själv att,kan man vara tyst med en vän,det är kanske det finaste som finns,inga obekvämligheter,bara tystand,utan att det betyder nåt som helst.
 och även,än idag,när jag ringer eller föreslår att ses,kan känna,att herregud,nu stör jag nog?varför ska det vara så? varför tillåter jag inte mig själv att uppskatta mig för den jag är. varför ska det vara så svårt?
 jag är nog en tönt.

 regn,regn,regn. men jag har fått mycket gjort. tror jag kan bocka av allt från listan,och lägga till att hag gjort helsikes goda calzones idag! imorrn är det tillbaka till jobbet. just nu får jag en klump i magen vid första tanken,men jag vet att jag snabbt kommer in i det,och att jag redan,på en gång,har en del att ta tag i.


 befinner mig just nu i en väldigt konstig känsla,det är nåt som inte stämmer,men jag kanske är känslig just nu. det är så svårt att läsa personer ibland. hur lång får man gå och hur mycket får man komma in,egentligen. det är svårt att gå på känslan ibland,eller snarare våga gå på känslan. magkänslan är det riktiga,sanna känslan enligt min egen erfarenhet. och om nu så är fallet,vet jag i helvete inte vad jag ska tro,tycka,eller våga. skit. 


 
        

 

 

idag är verkligen en sånn där dag då jag gör allt och ingenting. allt är påbörjat,men inget blir riktigt klart. snurrat runt här hemma med slappkläder,skitigt hår,top model-maraton i bakgrunden på tv,städat och fejjat,ätit frukost,mitt i allt ville mamma och pappa fika,och sen ringde chefen för att överlämna. japp,det här är mina sista semesterdagar. på tisdag är det allvar igen !


 jag längtar efter vardagen igen,kommer antagligen ångra det djupt att jag sitter här och skriver det,för snabbt kommer man in i vardagen,och den är ju inte såå himla spännande alla gånger. men just nu längtar jag till vardagen. jobb var tredje helg,känsla av att det är fredag och man är ledig,göra hemmagjorda köttbullar till middag,kolla den dagliga tvn,ja ni vet. men jag ska minsann se till att ha saker att se fram emot,hela hösten och vintern,jag bara ska det! dagen fortsätter jag nog i städandets tecken. vill inte börja arbetsveckan med ett stökigt hem,mina två sista dagar blir nog inte mer spännande än såhär,men det är lungt,jag är mer än nöjd med årets sommarsemester.

 

              

 
  
           



 



stockholms skärgård,faktiskt hunnit läsa en bok,spenderat en del tid på tåget
fixat en örtaträdgård! och haft härlig utekväll i stockhom med fina pojkar

 märklig dag. sov uselt hela natten,pratade tydligen också? upp alldeles för tidigt,tvätta,och nånstanns där emellan försvann jag in i drömmarnas förvirrande och skrämmande värld. ibland känns drömmar så skrämmande nära,och sanna. man liksom känner i drömmen hur det är just en dröm,men ändå sover man och vaknar med ett rusande hjärta och jag blir alltid lika förundrad över vad som försegår inne i tankegångarna.


 kom nyss hem och all luft har gått ur mig. finns ingen lust just nu,men det beror på omständigheterna. vet inte om jag vill vara ensam eller om jag vill ha folk omkring mig? har försökt göra nått,plocka nått men jag orkar inte just nu. kanske bar ska ge mig och lägga mig på soffan och stänga ute omvärlden och bara tänka.
 andra saker okuperar min hjärna också. blir så himla frustrerad. varför ska det vara så? skulle bara vilja ha ett litet tecken,en morot att jag inte är helt ute och cyklar. usch,vet inte ens varför jag skriver,men jag måste ju få ur mig nånting. den här helgen blev inte alls va jag hoppats.

läste den mest fantastiska krönikan i metro idag på stockholmståget. det var som att jag själv hade kunnat skrivit exakt alla ord som stod,den gick rakt in i hjärtat,och allt jag ville va att visa alla jag känner och skrika;det är PRECIS så jag känner,det här är jag! rev ut hela sidan,och nu ska den upp på kylskåpet,som en sorts motivaion!

 har aldrig,och då menar jag verkligen aldrig gillat reor,ingen alls,är aldrig ute på julreor/höstreor/vinterreor och liknande. anser att butikerna bara kastar ut allt som är skit och hoppas att allt ska krängas till skitpriser,och butikerna ser helt förskräckliga ut. att gå in på en ganska shyst butik,som te.x zara,när det är rea,är rena katastrofen och all min inspiration och motivation rinner bort på en gång. sen kan jag helt klart imponeras av alla er som orkar att stå och sortera i högarna och hitta underbara saker. men det är helt enkelt inte min stil.
 men dag lyckades jag då ändå hitta ett par byxor till en kostnad av endast 50 kronor.
 nej,jag har en ny strategi och den inleds från och med nu. här med lovar jag mig själv att inte spendera onödiga pengar på onödiga saker (ok,jag är ganska duktig redan,men jag ska bli nnu bättre!) och verkligen spara pengar så att när jag väl springer in i nånting jag verkligen vill ha(oavsett pris) så ska jag slå till. jag tycker det låter ganska vettigt,och det finns redan några saker jag har siktet på.


                           
                           

(den sista bilden representerar något som jag ser mig själv inhandla i framtiden ^^, )

 vaknade tidigt i morse av mina myggbett som kliade. har inte sovit de senaste nätterna i min egen säng och det märks,det är nåt annat,en speciell känsla med att sova i en annan säng. egentligen hatar jag det,men när personen som som ligger brevid betyder mest i världen spelar det egentligen ingen roll.

 varit lata dagar de senaste veckorna. jag lyssnar på p3 dagarna igenom,spenderat tid,massa tid med fina vänner,och familjen. hunnit med midsommar i bergslagen,en båttur till åland och härliga dagar i barcelona med kärleken. de sista dagarna ska jag lapa i mig av solen och bli en aning brunare,innan det är dags att ta på sig uniformen igen och antagligen bli lika blek som innan semestern. som vanligt när semestern lider mot sitt slut kommer den enorma längtan efter hösten. hösten har alltid varit min början av året,tiden då det finns en chans att börja om,hitta nya värderingar och upptäcka nya saker. längtar tills nya modekatalogerna kommer ut med sina höst/vinterkollektioner,ser fram emot att köpa en ny skinnjacka och frysa in vintern i.
 givetvis är sommaren inte slut,men höst har alltis passat mitt mood. men det återstår fortfarande massa roligt kvar av denna sommaren. har en innestående drinkkväll inplanerad,bio och där emellan hoppas jag på massa grillkvällar,vinkvällar och dagsutflykter. för jobb betyder ju inte att livet blir tråkigare,det betyder väl mer att man blir mer medveten om omvärlden? nu har jag varit i min lilla egna bubbla,men snart är det dags att ta hål på bubblan och belanda mig med folket igen. men de är med skräckblandad förtjusning jag återkommer. en period utan tv,tidningar,facebook och telefon,det kan vara en ren befrielse när hjärnan,och hjärtat behöver en pause.