honungens

när jag var yngre och enda upp till tonåren,var det väldigt sällan jag tog hem kompisar och vänner. jag vågade helt enkelt inte,för att jag visste aldrig hur det skulle vara hemma. om någon var på krigsstigen,inte fick som hon ville,eller maten var fel,eller jag behövde läxläsning och krävde min plats blev det oftast kalabalik och det slogs i dörrar så de nästan gick sönder. tidningar revs,glas krossades och tv-dosor slängdes i golvet. jag har fått kläder och hår avslitet,coca cola kastat i ansiktet på mig,slagen och hotad.jag fick inte köpa de poptidningar jag ville,sätta upp de affischerna på väggen,på de pop-idolerna som jag gillade,de tidningarna fick jag läsa i smyg men inte så att någon såg. om ett popband släppte ny skiva kunde pappa köpa den åt mig,i smyg,och där satt jag i mitt rum,med hörlurar instoppade i stereon,bara för att någon inte skulle höra vad jag lyssnade på. om jag ville åka nånstanns med mamma och pappa ensam,fick jag aldrig prata om det,det skulle vara hemligt. när vi väl kom hem,från vår eventuella utfykt,fick jag aldrig nämna vart vi varit eller visa om jag köpt något nytt.även om jag köpt det för mina egna pengar trodde alltid någon att mina föräldrar köpt det till mig,och bara överöst mig med pengar och presenter. även på mina egna födelsedagar,när jag önskade mat och såklart fick presenter fick jag höra att jag var bortskämd,att jag alltid fick vad jag ville,och vips var hela födelsedagen en svart dag och det var helt plötsligt mitt fel att någon hade en dålig dag. när någon hade födelsedag önskade någon guld och gröna skogar och även om hon fick allt som stod på listan var det alltid något som var fel och återigen var det ingen som gjorde rätt,allt var bara fel. hel mitt liv(ja,så är det) har jag alltid fått vara den som borde veta bättre,som fick visa hur man skulle bete sig,trycktes ned och fick inte ta den plats jag kanske behövde,jag fick aldrig utagera någon sorts ungdomsrevolt. jag har aldrig supit ner mig så att mina föräldrar fått tagit hand om mig,aldrig åkt fast för nåt brott,rökt eller rymt hemifrån till nån kille,men det kanske var precis det jag behövde? jag fick hålla allt inne istället.  tills nu har jag alltid tvekat att presentera min familj,det tar emot,jag är skadad och det kommer ta mig lång tid innan jag kan blotta mig så mycket för nära och kära. hur ska jag kunna bjuda hem folk till mitt familjehem om jag inte vet hur jag ska bete mig,om jag får kastat i ansiktet att jag ska hålla käften eller att maten på bordet inte duger och det slås i dörrar? hur ska någon kunna stå ut med det om inte jag själv orkar med det? hur ska jag kunna kräva det av någon?


 jag dömmer och anklagar verkligen inte min föräldrar,de är de bästa i hela världen och jag älskar dom,och skulle dö för dom båda. i slutendan är det min uppväxt som format mig. jag anser mig själv som väldigt snäll,och omtänksam,hjälpsam,jag dömer väldigt sällan någon för sina handligar eller sina bakgrunder,hur fan skulle jag kunna det när jag själv gått och går igenom helvete. den stora nackdelen,och det är någpt som jag märkt på senare år,och det är att jag håller inne med mina känslor alldeles för mycket. men efter att behövt göra det från en ålder av 10 år tills nu,är det svårt att släppa allt. Vems fel? det är samhället och dessa eviga doktorer vi varit i kontakt med,som påstår att någon hamnar mellan stolarna,det finns inget att göra. det är istället vi som familj som ska lösa det,tänka på vad vi säger,hur vi beter oss,det är vårt problem med andra ord. inte deras. tack för inget kan man konstatera. och jag litar inte en sekund på psykvården i sverige,de kan gå och gräva ner sig nånstanns för fan vad jag hatar er.