honungens

 första arbetsdagen avklarad. gick snabbt,hela tiden nått att göra,eller komma ihåg. alltid ligga ett steg före,gärna hela veckan före. därför är jag (nästan) helt slut efter bara en dag. det finns inte en minut till att slappna av. det jobbigaste är att jag alltid tvivlar på mig själv,fast jag kan det utan och innan,med många somrar bakom mig. varför tycker man alltd att man inte räcker till?


 har nog alltid sett mig själv som en ensamvarg,jag hade bestämt mig för att vara självständig,och inte släppa in nån eller några,absolut inte nära,och blev nån insläppt,var det bara en liten,liten skara. men jag har förändrats. lärt mig att släppa fasaden och släppa in folk i hjärtat.det är nog det bästa jag nånsin kunde gjort för min egen skull. annars hade jag nog gått sönder. men trots detta så ser jag mig själv som en en tönt,en riktig tönt,som trots att jag är på väg mot 30,får jag för mig att folk ser mig som liten. mycket är nog för att jag ÄR liten,pêtit,skulle man också kunna säga. det låter så mycket finare.
 men ändå,i nästan alla lägen känner jag att jag aldrig är tillräcklig. inte tillräcklig pratsam,aldrig den som har massa fantastiska saker att berätta,aldrig de coolaste kläderna,aldrig en bra hårdag,alltid lite obekväm,och alltid den ocoolaste i världen. jag gillar att vara tyst,lyssna,men bara för att jag är tyst betyder inte det att jag är blyg,eller otrevlig. jag tycker själv att,kan man vara tyst med en vän,det är kanske det finaste som finns,inga obekvämligheter,bara tystand,utan att det betyder nåt som helst.
 och även,än idag,när jag ringer eller föreslår att ses,kan känna,att herregud,nu stör jag nog?varför ska det vara så? varför tillåter jag inte mig själv att uppskatta mig för den jag är. varför ska det vara så svårt?
 jag är nog en tönt.