att brista
ibland önskar jag att det här var en anonym blogg,eller att jag kanske skulle skaffa mig en anonym blogg?bara för att få ur mig allt som måste ut. finns så mycket jag skulle vilja skriva av mig,men ofta är det alldeles för privata tankar,personliga tankegångar som jag bara berättat för mig själv,ingen annan. fast,hur ska man veta hur mycket man vågar berätta för ens nära,utan att man sagt för mycket?
det finns liksom som en spärr i mig,nånting som alltid säger mig,att nej,vi tar det en annan gång. och så sitter jag där själv,och ältar en tanke eller en känsla,som jag bara önskar att jag kunde skrika ut,men om jag nu gjorde det,skulle jag förstöra stämmningen,tillfället,dagen,kvällen? så spärren sätter in och ännu en gång håller jag allt inom mig,så att det tillslut blir till en stor klump i halsen,och skulle någon bara säga nåt som gör att jag tänder till,då brister det,så får jag chansen att få utlopp för mina känslor,även om jag låter det handla om nåt annant än vad det egentligen gör. rörigt va? och onödigt. men så funkar jag.
