honungens

 ju mer jag pratar om det och ju högre jag önskar desto mer tvivlar jag,och får en ren och desperat känsla av att jag kanske borde ge upp? det är ju så lätt,att ge upp och släppa taget. stå ut och kämpa ett tag till. men det vill jag verkligen inte! JAG VILL VERKLIGEN INTE DET!
 snälla snälla snälla. tänk om det fanns en högre makt som kunde ge mig ett tecken eller en vägvisning,vilken riktning ska jag ta? hatar att känslan av att tänka,där ser du,det funka ju inte,precis som jag trodde. hatar den lilla djävulen på min axel som säger att jag duger inte till annat,du kan inte.
 fuck you

 vet att jag kanske inte borde skriva det här inlägget,men jag måste få uttrycka min tacksamhet och lycka över min man.kryper alltid tätt intill på natten,vet att jag älskar att bli kliad på benen i soffan på kvällarna,köpte nyligen en gul termos i present till mig med en rysk docka som motiv,eftersom jag samlar på ryskdockor,dansar gärna natten lång med mig fast jag vet att han gärna inte dansar,bäddar sängen och fluffar kuddarna i soffan,precis som jag vill ha det,ser mig och låter mig vara den tönt jag är.


 " älskar dig min kvinna "  ^^, ♥

 tror jag gick direkt från lilltös till tant vid puberteten. eller brukar det inte vara så att man blir tant ganska tidigt.jag är en tant,personifierad. plockar,plockar,plockar,och plockar.löser korsord älskar att fika. funderar på att ta en busstur till Ullared,klagar och pratar om vädret och älskar att ta en middagslur. det är nog det jag saknar mest med min semester. att kunna fly in från den varma balkongen och sova en stund. är så himla trött. hela tiden,är det narkolepsi tro? jobbet tar verkligen musten ur mig,och jag tror verkligen att det beror på att jag hela tiden,hela tiden,jämt,varje stund,tänker så det knakar om hur jag ska gå vidare. min hjärna kokar över så att min kropp blir helt utmattad. har somnat som en klubbad säl den senaste veckan. och även om jag får sova mycket så räcker det inte till.

 håller verkligen på att bli tokig. det känns som det blir käppar i hjulen hela tiden. har kollat upp flera förslag och alternativ. det ena innebär en liten chans. jag bor i fel län,så det är ingen idé att hoppas för mycket. det andra innebär en stor satsning pengar,men noll i inkomst under x antal veckor,men kanske med chansen att få göra det som jag vill. men hur ska jag kunna betala hyra och leva? FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN!

 tog en semesterdag idag. jag behövde det,en ensam dag med bara mig själv och mina tankar och funderingar. sen att det blev lite shopping på det,det var bara ett stort plus. hitta den där röda gosiga halsduken som jag bara suktat efter i mina tankar,den blir perfekt när gråa hösten är här.


 gick förbi min dröm idag. på söder ligger mina fina gulliga lilla dröm och bara ropar på mig,kallar på mig,kom hit,jobba här ropar den!



         


 här ligger den,den finaste blomster butiken,en sånn vill jag jobba i

 har alltid varit helt betagen av skogen,djupa,täta och full av mysterium och lugn. när jag väl kommer dit kan jag gå och gå,vandra i evigheter och försvinna in i mina egna tankar. det låter livsfarligt,och visst har jag tappat bort mig både en och två gånger. men jag har alltid hittat hem. hela min uppväxt drog mamma och pappa ut mig och mina syskon i skogen. gissar att det berodde på att skogen gav och ger dom samma lugn som jag får. vi lekte,och plocka bär och svamp. mamma och pappa berättade alltid roliga och mystiska historier,visade oss platser och bäckar,och källor och hittade på sagor. glömmer aldrig den stora,ruttna och mossiga trädörren/pallen som låg i skogen,mina föräldrar sa at det var en tomtelucka,och där under fanns öppningen till tomtarnas värld. vi älskade det! 


 
  



            

  har aldrig,nästan,aldrig(var ett tag sen isåfall) haft söndagsångest. men nu smyger den sig på,och det är bara lördagkväll. drömmer om att få ta ledigt,eller att till och med bli förkyld,bara för att få vara hemma. visst låter det konstigt,och jäkligt onödigt. samidigt har min arbetsmoral alltid varit så hög,så jag har aldrig haft hjärta att "skolka" eller bara vara hemma för att. har aldrig varit sånn,inte ens i skolan. min drivkraft just nu är tråkigt nog,bara pengarna,pengarna som jag verkligen behöver för att förverkliga min stora dröm,och jag bara ska fixa det,om jag så ska behöva stå ut med alla jävla kvällar,alla jävla otrevliga kunder (ja,folk är verkligen otrevliga nuförtiden,mycket mer än vanligt? vad är det som har hänt,och sen när är det mitt fel att brien,eller nån prinskorv är slut och varför har just jag förstört din måndagsmiddag? var lite jäkla realistisk och inse att det finns mycket viktigare saker i livet är nån jävla prinskorv!! )Precis så önskar jag verkligen att jag kunde säga,rakt i ansiktet på kunden. och jag lovar.jag lovar verkligen,att skulle jag bara ha en vecka kvar att jobba,då skulle jag vara ärlig mot alla kunder och säga precis vad jag tycker. så det så!!! fan vad jag ser fram emot den dagen! känner att det sitter en lite djävel på min axel. en djävul som viskar i mitt öra att alla som inte vill mig väl kan dra åt helvete,de ska inte ens få en uns av min uppmärksamhet och mina känslor. kanske jag har blivit lite hård,men det behöver jag,och med de förändringarna som jag gjort den senaste veckan(små små ändingar) så känns det så mycket bättre,en ren berfrielse faktiskt. det gäller att se sig omkring och inse vilka människor som finns omkring en,vilka vill dig väl och vill se dig lycklig? vilka finns där men är bara missunsamma och pratar bakom din rygg. det är ganska lätt att se,och innerst inne vet man alltid,men ibland vill man inte tro det. det gäller verklige att rensa. att göra slut med såkallade vänner kan vara så nyttigt. jag tog mig en rejäl rensning bland mina facebookvänner och insåg att det fanns allt för många energitjuvar,sånt behöver inte jag. så jag kan rekommendera alla att göra det. jag har hellre en lite skara nära,underbara vänner,än att kunna ha ett hundratals "vänner",som bara är ytliga och man får noll i utbyte av. Hårt,men sant. jag har fått lärt mig det den hårda vägen.

tänker så det knakar. måste finna alternativ. har två,varav det andra är lite riskfyllt,är det värt,och satsa,och ha en fot kvar? jäklar !

 jag vet att det här blivit en,kanske inte tråkig blogg,men ganska allvarlig,men det är min blogg,och just nu är det ingen glad blogg, kanske det är jobbigt att läsa om mitt just nu lite instabila vardag,adra kanske gottar sig? men livet pågår just nu,mitt liv. jag vet inte hur många,av mina nära som följer mig här,vilka i min omgivning,ibland funderar jag på när ja träffar folk,om de läst,men inte säger något,om de funderar,eller tänker att shit,visst är hon labil? fast å andra sidan,varför bryr jag mig? å andra sidan så bryr jag mig. knäppt. jag vill inte att någon ska tycka synd om mig,eller dalta mig,men ni som jag vet bryr er,ni är guld värda. ni som verkligen frågar hur jag mår,och då jag kan svara,att nej,det är inte bra. egentligen,jag skulle satsat på skådespeleri,för det har jag nog sysslat med hela min uppväxt. ironiskt nog.

 känns just nu som att det inte finns någon återvändo. efter att ha stött och blött med nära och kära. det känns som att jag går omkring och tycker synd om mig,beklagar mig över allt,skiten,och det kanske jag gör,det kanske jag kan få göra det också? för jag känner mig inte glad,inte alls sådär som jag brukar göra. paniken och ångesten smyger sig på varje arbetsdag,och jag är inte ensam,verkligen inte,de skulle bara veta. har nog aldrig kännst såhär,det känns som att det självförtroendet och den självkänslan som jag jobbat upp,under så många år,den är bara som bortblåst. helt nere i fotknölarna,hur ska jag göra för att komma upp? just nu är min hjärna på högvarv,det kokar där inne och den vill att klockan ska gå,så det kan bli eftermiddag,kväll,helg,ledig dag,bara för att slippa,bara för att få sova,bara för att få drömma. jag vet att jag måste ta tag i det här,annars kommer jag förstöra mig själv,och det lilla av fötroende jag har kvar,men hur ska jag orka om jag inte ens orkar vara glad. jag har verkligen blivit en urjobbig person,som exploderar på minsta lilla,och det ska väl vara motivering nog? att gör jag inget så kommer jag skrämma iväg alla mina kära. för jag orkar inte vara glad längre,där man blir tagen för given.man inte får ett tack,inte får lägga den tid på saker som man skulle vilja göra,där det finns fler som önskar att de var någon annanstanns? snälla,snälla,snälla. jag behöver hjälp,på alla möjliga sätt. kom igen nu Maria. gör det,du kan klara det!

 


 

redo för bröllop





min fina




nicklas och lisas bröllopsvals




finaste




finaste




 
♥

 spenderar den mesta lediga tiden med mina fina vänner,och familjen. kan inte vara själv just nu,det känner jag. blir alldeles rastlös och den där hemska känslan av ensamhet infinner sig på kvällarna,iallafall de när inte min andra hälft är här. när jobbet tar så enormt mycket på tålamodet och energin,som det gör just nu,det är en ren pina. glädjen är borta och just nu är det reserverna som är igång och vart finns peppen,klappen på axeln och ett fan vad bra du är? när man som mest behöver det?  


 och snälla Jenny. Kan du inte stanna?????????????????? min fina fina fina ♥



 

 har fått berättat för mig att fjärilar är ett tecken på nya möjligheter,jag hoppas

 känner på nåt sett att en sten har lossnat från mitt hjärta,att mina axlar blivit en aning lättare. att få dela med mig av mitt inre,faktiskt min börda,bland annat att berätta för den människan som älskar mest av alla,det var svårt,men det var kanske det viktigaste jag kunde gjort för oss båda. vi får se hur vi går vidare med detta.men det känns bättre än på mycket länge,även om jag bara kommit till ruta ett. det här med att ha en anonym blogg kändes kanske bäst först,men å andra sidan,jag har mörkat,och dolt,mycket väl,mina inre tankar nästan så länge jag kan minnas. och nästan så bra så att jag själv trodde på mina vita lögner jag drog.än idag när nära och kära frågar om min familj,tar det emot att svara,det är som att jag avslöjar mina mörkaste hemligheter,som att folk går över gränsen,fast de egentligen inte gör det alls.jag har stor integritet,och det kan ingen ta ifrån mig.jag har aldrig gått in på detaljer,bara berättat det som kändes bra,det som lät bra. hur sjukt och otrolig är inte det? jag är nog helt enkelt rädd,rädd för att bli lämnad och inte omtyckt för den jag är,folk pratar ju,och det har de alltid gjort,det vet jag,bakom ryggen,fast det har varit så klart,jag har hört folk fast de inte trott det,även om jag är liten och inte hörs så mycket så hör jag,oc jag ser vad de tänker.Det är en sak som är jävligt säkert. därför håller jag ett hårt grepp om dom som jag håller kär. jag bestämde mig för att att bli en ensamvarg,men det var nån där uppe som ville se annat. det finns perioder,de kommer med jämna mellan rum då jag drar mig tillbaka,stänger ute världen och drar mig in i min egna värld,min bubbla. dit in får ingen komma,inte alls. och det kan vara svårt att förstå och sårande för de som tror att jag vänder och drar mig bort. där måste jag stanna ett tag,för att begrunda och orka med vardagen.  me med åren vet jag att ni vänta på mig,tills jag kryper fram,sakta men säkert. ni är det finaste jag har.älskar er av hela mitt hjärta.
 jag orkar inte längre vara någon som jag inte är,att inte få säga vad jag önskar och hoppas,och jag hoppas att ni vill ha mig ändå.