honungens

imorse ville jag bara strejka, gråta och lägga mig och sova igen,kände mig bara ful, äcklig och fast, fast i allt. älskling var hemma, gav mig en kram och lovar att allt ordnar sig, han är min klippa..
på jobbet är allt bara kaos just nu, har en oro som jag skulle vilja skrika ur men för vem? vem ska lyssna när allt man får höra är att man ska tänka positivt? jag är orolig för allt, och önskar att jag var en av dom, en av dom som ska vidare. men det är inte lätt! Jag kan bara inte släppa allt och kasta mig ut,det finns alldeles för mycket som spelar roll, pengar, kärlek, vänner, jobb, de växer inte på trän.

vem ska lyssna på mig? Vad ska jag ta mig till?