honungens

vet inte om jag sov inatt eller om jag bara låg i en dvala. sömnen vill inte komma till mig längre, inte så som den gjorde förr. känns som mitt hjärta,mitt huvud, hela kroppen ska sprängas. inuti skriker jag och önskar inget hellre än att jag fick utagera alla jobbiga känslor som bubblar, nästan kokar över. tårarna tränger sig på, men jag kväver dom och det onda som kommer upp i halsen, jag låtsas vara stark. Men det är jag inte, inte det minsta, jag orkar inte vara stark längre. orkar inte vara den som ska bita ihop, le och vara nöjd, vara den som bli spottad på och skrattad bakom ryggen. vad är det du säger om mig? egentligen? nämns jag nånsin, när jag inte är där? betyder jag verkligen nånting för dig? på riktigt.