honungens

 det är svårt att ta sig in,att verkligen lära känna en person,till det innersta,kärnan,om man någonsin får det. endel vet knappt vem de själva är ju! men det är svårt,när man tror att man känner någon,men ändå så är det som att,känner man varann,egentligen? en del personer har bara det där ihop med andra,som man själv inte kan komma åt,man kommer inte in,de talar ett helt annat språk med varandra,i en helt annan värld som man inte förstår,eller har tillträde till,hur mycket man än anstränger sig. ibland är de som att de inte vill att man ska förstå,eller så gör man helt enkelt inte det. det kan kännas orättvis,men ibland känner man sig så otroligt utanför. kanske för att man inte är sånn som person som tar för sig,och är gå-påig,men sånn är inte jag. och jag har kommit fram till,sen länge tillbaka,att det finns ingen anledning att fejka,eller spela en roll,man kan bara vara sig själv,förhoppningsvis,har man tur så tycker folk om en för den man är,men det är så förbannat frustrerande när man själv ser på,att andra spelar rollen,när man i grund och botten,vet hur den personen är på riktigt,eller så har den spelat ut sin roll fantastiskt bra . . .?